Pseudohändelse (engelska pseudo-event) syftar till en händelse skapad med främsta anledningen att rapporteras om i nyheter. En definition är ”[…] skenbart betydelsefull, planerad händelse, t.ex. en galamiddag, främst avsedd att ge publicitet.” (Rosengren, 2015). Begreppet används främst i negativ betydelse för att beskriva händelser skapade av politiker eller PR-branschen som får stor genomslagskraft i medier utan egentligen innehålla någon viktigt information.
Begreppet myntades 1962 av amerikanen Daniel J. Boorstin (1914-2004) (McNair, 2011:24). Boorstin menar att pseudohändelser i medier går att spåra till populärpressen och televisionens framväxt där det ständigt finns ett behov att ständigt ha nyhetshändelser att rapportera om för att kunna konkurrera om publiken (a.a.). I ett sådant medielandskap blir det viktigare att väcka intresse än att spegla hur verkligheten ser ut vilket även har spillt över även på hur politiken fungerar. Boorstin beskriver hur detta har skapat ett beroendeförhållande mellan medier och politiker där den förra strävar efter att ständigt ha spektakulära nyheter att rapportera om och de senare vill nå ut till publiken och få publicitet (a.a.:25). En pseudohändelse i denna mening kan till exempel vara en presskonferens där informationen inte behöver vara relevant för att båda parter ska få ut något av den (a.a.).
Larsåke Larsson beskriver pseudohändelser som ett viktigt verktyg även i PR-branschen för att nå ut till en specifik målgrupp och få publicitet i medier (Larsson, 2005:186). Det kan handla om opinionsundersökningar som sätter en viss fråga på agendan för det offentliga samtalet eller att tipsa journalister om nyheter som gynnar uppdragsgivaren (a.a.). Likt pseudohändelser i politiken handlar det även i PR-branschen om ett ömsesidigt beroende medier och konsulterna emellan där båda ger och tar.
Anledningen till att utvecklingen åt detta hållet är negativ enligt Boorstin är att publiken blir mer intresserad av bilden än av originalet. Denna syn är tätt kopplad till ett postmodernistiskt synsätt som formulerats som hyperrealitet av Jean Baudrillard (McNair:40). Det är enligt dem främst demokratiska funktioner som hotas av pseudohändelser och liknande då medborgarna inte får den rätta informationen och blir konsumenter av politik istället för, det mer önskvärda, producenter (a.a.).
Alla är inte överens om att den politiska mediebevakningen är negativ för demokratin. Robert E. Denton och Gary C. Woodward är istället av den uppfattningen att massmediernas framväxt har, för första gången i historien, gjort det möjligt för det stora flertalet av medborgarna att få vara med i den politiska processen (Denton & Woodward i McNair, 2011:41).
Referenser[]
Larsson, Larsåke (2005). Opinionsmakarna : en studie om PR-konsulter, journalistik och demokrati.(4 uppl.). Lund: Studentlitteratur.
McNair, Brian (2011). An introduction to political communication. (5 uppl.). London; New York: Routledge.
Rosengren, Karl Erik (2015). Pseudohändelse. I Nationalencyklopedin. Hämtad 9 september, 2015, från http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/pseudoh%C3%A4ndelse.
Vidare läsning[]
Baudrillard, Jean. (1994). Simulacra and simulation. Ann Arbor: University of Michigan Press.
Boorstin, Daniel. (1992). The image : a guide to pseudo-events in America. New York: Vintage Books.
Denton, R. & Woodward, G. (1998). Political communication in America. Westport, Conn: Praeger.